SM-finalen - heat 2.

Blev bilåka på tisdagen till Norrköping och vi kom iväg i tid som tur var. Trafikstockning alla GSK:s alpturné var det på söderleden i Peking in mot banan. En timme tog det att passera ett rödljuse och två rondeller. När väl bilen var parkerad så blev det rask promenad den sista kilometern fram till entrén. Där var kön 30 m lång och nationalsången spelades för fullt. Men med visdom att match på tv inte börjar förräns en bit efter sju så hann vi in till en riktigt bra plats bland de 7472 andra, om det nu syns på det kassa fotot nedan. För övrigt nytt publikrekord på Kråkvilan.

Nicki i gruset och som vanligt ingen sjukvårdare först fram.

Finalmatchen mot Vargarna började bra för Lejonen men sen rasade allt ihop till sista heatet i matchen då en femetta bärgades av Holder och Swidde. Tur att den kom för marginalen var vid det tillfället sexton poäng och krymte hastigt och lustigt till tolv poäng och i detta läge jublas det som vi redan vunnit SM-guldet. Alla fattade och kände att nu var det fullt möjligt att vända på myntet hemma. Matchen slutar 54-42 inför returen dagen efter.

Jag har som bekant följt Lejonen rätt intensivt och detta var Nickis sämsta match sen han kom till Lejonen i helt fel match dessutom. Han började bra med en solklar trea men ändrade setup på allt efter det och körningen blev efter det kakskit. Sju poäng på sex heat. Inte bra. Hade han kört "normalt" så hade ju matchen varit oavgjord. Men, men....

Kunde ändå inte vara sur på han. Han har under två säsonger aldrig svikit oss. Han har producerat med gallsten, brutna fingrar, brännskador, orättvisa domslut. Trots allt detta har poängen alltid varit på hans konto. Denna dagen var helt enkelt inte hans.

De 27 milen hem i bilen plockades ner en efter en och de var inte så tunga som man kan tro efter tolvpoängsspö. Den där femettan gjorde resan betydligt lättare genom natten. När bingen intogs var det matchdag igen.